Gruppterapi
Går just nu i en KBT inspirerad gruppterapi där vi ska jobba med ångest och oro. När jag först fick komma på möte inför gruppen var jag och psykologen väldigt osäkra på om jag skulle passa in hos de andra, ungefär så som det var inför DBT:n. Gruppen de skulle starta skulle ha störst fokus på social fobi, vilket jag inte har, inte det minsta. Så jag gick därifrån med ett "jag ska prata med min kollega". Jag trodde att det här är säkert ett till tillfälle där jag kommer få ett nej. Låter som världens pessimist nu men har fått ett antal nej på senaste tiden och jag har börjat ställa in mig på det, då kan jag iallafall inte bli besviken.
Men psykologen ringde och frågade om jag fortfarande var intresserad i att vara med. Jag frågade då om jag verkligen skulle passa in och hon berättade då att de skulle starta två grupper den här hösten. Den andra gruppen skulle handla om ångest i allmänhet, perfa tänkte jag och tackade ja. Varje grupp har 8 medlemmar och två som håller i gruppen.
Nu har vi gått tre gånger tror jag, och inför senaste träffen hade vi fått i "läxa" att läsa första kapitlet i ett häfte som vi hade fått. Jag läste det någon dag innan, det handlade då inte om ångest utan om oro och orostankar, vilket sedan i vissa fall kan leda till ångest. Mycket oro om framtiden, "tänk om det här händer" vilket jag inte kan relatera till överhuvudtaget. Men jag tog med mig häftet och gick till psykiatrihuset. När det började och vi skulle prata lite om det första kapitlet var det alla som kände igen sig. Eller inte alla, alla utom jag. Men vi pratade om det och jag fick beskriva lite hur det är för mig, något som är lite svårt då jag inte har en aning om vad det är som utlöser min ångest. En faktor har vi iallafall kommit fram till, stress och det faktum att jag aldrig låter mig själv vila. Men det handlar mest om panikångest. Men den allmänna ångesten som jag får, den som kan sitta i en dag, en vecka, en månad eller ett halvår, den har jag ingen aning om vad det är som utlöser. Den som gör att jag blir skakig, kan få svårt att prata, får en klump i magen av, mår illa och som konsekvens av det inte klarar av att äta ordentligt, och det är bara några kroppsliga symtom.
Det slutade iallafall med att de andra fick en läxa, att antingen testa att "skjuta upp" orostankarna en halvtimme eller att under en halvtimme intensivt oroa sig över allt men när halvtimmen är över får de inte oroa sig längre. Jag fick istället i läxa att "ta en paus" varje dag. Antagligen det svåraste de kunnat ge mig, då jag ibland till och med ser att titta på en serie som något som jag "ska göra/tvungen att göra", så inte ens då vilar jag. Men jag ska försöka, planera in typ en halvtimme varje dag där jag bara ska titta upp i taket. Dessutom fick jag i uppgift att tänka ut vad jag skulle vilja ha ut av gruppen. Vet egentligen inte varför jag skrev det här men jag kände för att få det ur mig. Jag tror nog att det kanske kan ge något ändå, för tidigt att säga men är lite frustrerad då de andra känner igen sig precis i vad vi pratar om och där sitter jag och inte har något att säga.
