Berg och dalbana
Jag förstår inte hur jag kunde tvivla på att jag var bipolär, eller för att inte identifiera min person med det, har en bipolär sårbarhet. När det alltid har svängt upp och ner på ett sätt som jag inte hört någon annan berätta om. De andra kunde träna på en lagom nivå, ha fritid på en lagom nivå, göra allt på en lagom nivå, och där var jag som gjorde allt eller inget. Det var så fruktansvärt jobbigt att se någon annan med depression som gick över för att inte komma tillbaka, och där var jag som visste att min depression skulle komma tillbaka. Jag kunde knappt glädjas av att känna mig mer energifull för jag visste att livet skulle dra undan mattan under mina fötter om bara någon eller några månader.
Här är en liten text som jag skrev för ett tag sedan, den är inte helt relevant längre men den visar hur det har varit hela mitt tonårsliv.
9/2-2015
"Mitt liv är som en jävla berg och dalbana, utan att linda in det i fina ord, utan att ens försöka förfina det. När jag är högst upp på berget har jag så mycket energi att det sprutar ut ur öronen, jag är vaken dygnet runt. Allt ska göras, gärna samtidigt, plugga, städa, träna, läsa, spela, teckna, fota, listan tar aldrig slut. Det kan ibland bli så många saker samtidigt att ingenting blir gjort, för i vilken ände ska jag börja. Jag kanske börjar med en sak, fortsätter med en annan och avslutar med en tredje, vilket leder till att ingenting är gjort när dagen är slut. Jag hatar mig själv när jag är sådan. Mina känslor bubblar över, jag pratar innan jag tänkt klart, säger saker som jag önskar jag kunde ta tillbaka, skrattar för högt och är allmänt speedad.
Sen kommer det perioder när jag är på botten. Inte bara botten av en dal, botten i jävla Atlanten. På botten, där bland skräp och gammal olja. Här är en sådan simpel sak som att andas ett fulltidsjobb. Tänk om jag slutar andas i sömnen, bara för att jag inte orkar forsätta. Det är då det känns som om livet slutar varje dag, det finns ingenting bortom nästa helg. Jag ser då ingen framtid alls. Det är en fruktansvärd känsla, hur fotfästet bara försvinner. Ingenting har någon betydelse längre, för varje gång vi ersätter det dåliga med något bra, flyter något ännu sämre upp och sprider sin äckliga lukt. Ingenting går att fixa för det kommer alltid nya problem. Jag hatar mig själv när jag är sådan. När jag är där tänker jag långsamt, pratar långsamt, är konstant trött, det enda jag ser fram emot på morgonen när jag vaknar är att jag får sova igen när jag kommer hem. Jag hatar mig själv för att jag då är en börda för alla andra, det enda jag göra är att hålla hårt runt midjan på någon och bli medsläpad.”
Sen kommer det perioder när jag är på botten. Inte bara botten av en dal, botten i jävla Atlanten. På botten, där bland skräp och gammal olja. Här är en sådan simpel sak som att andas ett fulltidsjobb. Tänk om jag slutar andas i sömnen, bara för att jag inte orkar forsätta. Det är då det känns som om livet slutar varje dag, det finns ingenting bortom nästa helg. Jag ser då ingen framtid alls. Det är en fruktansvärd känsla, hur fotfästet bara försvinner. Ingenting har någon betydelse längre, för varje gång vi ersätter det dåliga med något bra, flyter något ännu sämre upp och sprider sin äckliga lukt. Ingenting går att fixa för det kommer alltid nya problem. Jag hatar mig själv när jag är sådan. När jag är där tänker jag långsamt, pratar långsamt, är konstant trött, det enda jag ser fram emot på morgonen när jag vaknar är att jag får sova igen när jag kommer hem. Jag hatar mig själv för att jag då är en börda för alla andra, det enda jag göra är att hålla hårt runt midjan på någon och bli medsläpad.”
