FridaMikaela.blogg.se

Nu har jag snart funnits i psykiatrins system i ett år. Att året har varit turbulent är en underdrift. Kontakten startade med slutenpsykiatrin(september/oktober 2015)som sedan efter tre veckor skickade över mig till öppenvården, och sedan samma procedur två gånger till(januari 2016 och februari/mars 2016), om jag inte räknar med ett antal besök hos psykiatriaktuten.

När jag blev utskriven från slutenpsykiatrin första gången fick jag min samtalskontakt hos öppenvården vilket har fungerat bra. Personerna jag träffat på öppenvården har varit trevliga, förstående och professionella och det finns guldkorn även inom slutenpsykiatrin. MEN det finns stora brister i deras system och samarbete. En sak som slog mig hårt första gången är att slutenpsykiatrin inte sysslar med terapi överhuvudtaget, de utreder inte heller om de misstänker att du har någon slags diagnos. Det är läkarsamtal (ca ett i veckan) och medicinutdelning, inprincip förvar tills du inte längre är farlig för dig själv eller andra. Om du åker till psykiatriakuten och du egentligen skulle behöva bli inlagd är det ofta du inte får det, de har inte några rum kvar. Till och med observationsavdelningen har varit stängd på grund av personalbrist.

Stor del av tiden får jag bara vänta, vänta i köer för att förhoppningvis någon gång få en terapi som fungerar för mig. Det svåra är när det är akut men väntetiden är 8-10 månader. Slutenpsykiatrin skjuter över mig till öppenvården med argumentet “du står ju på kö till terapi”. Ja det vet jag, men det är NU jag behöver det som mest, inte om ett halvår. Tänk om vi skulle applicera samma tankesätt till låt oss säga någon som har fått en stroke. Du har ställts i kö för vård men det kan ta ett halvår innan det är din tur. Vi alla vet att om det skulle ske skulle det bli stora rubriker på förstasidan av alla tidningar. Varför är det skillnad när det gäller psykisk ohälsa? Alla depressioner är förjävliga och vissa är direkt livsfarliga. Svåra depressioner kan sluta i död, precis som många andra fysiska sjukdomar. Ändå finns inte vården där för att fånga upp.

Men låt oss återgå till slutenpsykiatrin. Jag kan tycka att av alla platser borde det vara där som det finns minst fördomar gällande psykisk ohälsa. Ändå är de där, orkar du sminka dig har du helt plötsligt blivit bättre, “titta vad pigg du ser ut idag”. Jag kan säga att jag själv många gånger sminkar mig mer ju sämre jag mår. Eller om jag en dag skrattar när jag pratar med de andra patienterna så är tydligen min depression borta. Jag är social som person och tycker om att prata och skratta, det betyder inte att jag är frisk. Eller när de säger “men du är ju så fin du ska inte må dåligt”. Det är inte bara mig de sagt så till, men då undrar jag: om jag hade varit ful, hade jag då förtjänat att må dåligt?

Det som gör mig både ledsen och arg är bemötandet jag fick hos slutenvården sista gången jag var där. Första gångerna var de arga för att jag inte tagit kontakt med dem tidigare, innan all skit hände. Men sista gången åkte jag in och ville bli inlagd frivilligt, så som de sagt “innan något händer”. Jag åkte alltså till psykiatriakuten med en vän, efter några timmar fick jag prata med en läkare och förklarade hur det låg till. Bland annat var det min ångest som spökade. Som vanligt gick hon iväg för att prata med sina kollegor och meddelade sen att jag inte skulle bli inlagd. Istället börjar hon prata om en ångestdämpade medicin som jag kan ta som inte är beroendeframkallande, Lergigan. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta, jag sa till henne att den där medicinen har jag tagit dagligen i 5 månader nu. Hon hade alltså inte ens kollat vilka mediciner jag redan hade. Jag fick iallafall åka hem med orden “ta en extra tablett då”. Åkte tillbaka dagen därpå då tillsammans med två lärare och jag blev inlagd. Då får jag istället höra att jag inte borde vara där, att de inte kan göra något för mig och att jag borde åka hem. De trodde inte på mig när jag berättade att jag vaknade nästan varje halvtimme, bara för att de aldrig sett när jag är vaken. “Du kanske bara tror att du är vaken” sa läkaren innan hon gick. Jag blev så frustrerad att jag började skriva upp i telefonen varje klockslag som jag vaknade, och precis som jag trodde vaknade jag två/tre gånger i timmen.

Jag blev “bortglömd” när jag skulle haft ett läkarsamtal och de påstod att de inte pratat om mig, ändå så hade de ändrat i mina mediciner visade det sig sen på kvällen. Eller den gången jag skulle ha ett snabbt läkarsamtal i mitt rum. De hämtade mig från det gemensamma rummet där jag satt och pusslade med en annan patient och vi gick in på mitt rum. De pratade inte om något annat än det faktum att persiennerna var nere. Läkaren sa att jag kanske skulle må bättre om jag drog upp dem istället, släppa in lite ljus. Hade varit helt okej om stället inte varit säkrat upp till tänderna. För att få upp och ner persiennerna är du tvungen att skruva upp dem med en liten vev, något som tar tid och är jobbigt då det är över huvudet. Det är något du inte gör varje dag helt enkelt. Jag hade inte blivit lika irriterad om jag enbart spenderade tiden på mitt rum, men nu hämtade de mig från det gemensamma rummet där alla persienner var uppdragna. Jag förstod inte vad problemet var. Efter det “läkarsamtalet” blev jag lovad ett längre dagen därpå.

Nästa dag kom och jag fick ett tidigt läkarsamtal. Kan inte kalla det för ett läkarsamtal heller. Det var inget samtal, de meddelade bara att jag skulle på permission, trots att jag inte ville det. Jag blev iallafall ivägtvingad på en permission över en helg då det till en början fanns en risk för att jag skulle vara helt ensam. Det hela slutade sedan med att de skrev ut mig efter en annan permission för att de inte längre hade plats för mig. Någon annan hade fått mitt rum och jag fick hämta mina saker i sköterskornas kontor. Detta utan att vi pratat på att jag skulle skrivas ut efter permissionen.

Så jag blir utskriven och går tillbaka till att gå till min samtalskontakt en gång i veckan. Vilket som tur var fungerade, inte tack vare vården utan för att jag blev lite stabilare och fick massor med stöttning från personer runtomkring mig. Då kommer vi tillbaka till slutenvårdens hanterande av mediciner och ovilja att faktiskt gå till botten med vad som är fel. När jag blev inlagd första gången fick jag börja med antidepressiva, lätt ångestlindrande medicin och tabletter för att sova. Tabletterna mot ångesten och för sömnen var inga problem, de fungerade inte men de gjorde iallafall inte saken värre. Det gjorde den antidepressiva medicinen. Jag fick i början av sommaren genomgå en utredning via öppenvården för att se om jag är bipolär, vilket vi kom fram att jag är. Bilpolär typ 2. Det betyder att medicinering med antidepressiva gjorde att jag svängde ännu mer än innan, situationen blev alltså värre. Ännu värre blev den när jag andra vändan hos slutenvården fick ännu en antidepressiv medicin insatt. Det var först sista veckan den tredje gången jag var inlagd som de satte in en stämningsstabiliserande medicin. Efter det lugnade det ner sig och blev lite stabilare, men det blev inte bra.

Samarbetet mellan slutenvården och öppenvården är skrattretande. Att de ligger på två helt olika ställen kan jag tycka är största felet. Avståndet gör att ett fysiskt samarbete blir nästintill omöjligt. Jag hade önskat att jag innan utskrivning första gången redan fått träffa min kontakt från öppenvården. För min del gick det bra, jag hamnade hos rätt person. När du blir utskriven från slutenvården har du rätt till en samtalskontakt via öppenvården. Beroende på de förhållanden som gjort att du blev inskriven ska du få träffa sin samtalskontakt visst antal dagar efter utskrivning. Fungerar det inte med den samtalskontakten som tilldelades dig har du rätt till att byta. Det är här problemet finns, vill du byta hamnar du längst ner på väntelistan och kan få vänta väldigt länge, upp till flera månader. Det här tycker jag är väldigt konstigt, de tycker att det är jätteviktigt att du får vård direkt efter att du blivit utskriven, men det försvinner helt om det inte klickar mellan dig och din samtalskontakt. Då är det helt plötsligt inte viktigt överhuvudtaget längre. För kemin mellan samtalskontakt och patient är viktig, funkar den inte är det ingen idé att ha någon kontakt.

För att inte nämna hur lång tid det tar att få en kontakt på öppenvården om du inte gått igenom slutenvården. Här skjuter de sig i foten lite. Om du ringer in och behöver hjälp, där och då för du står inte ut längre får du som svar att de inte finns tid förrän flera veckor eller månader senare. Det här leder till att fler hamnar på akuten, sedan psykakuten och sedan blir inlagda hos slutenvården. I värsta fall dör folk, för det gör dem, folk dör om det är akut och de inte får hjälp. Så de får betala för det i slutändan ändå vare sig det är i pengar eller liv. Om öppenvården istället fick mer resurser, kunde erbjuda patienter snabbare och bättre vård så skulle det inte vara den platsbristen som nu är inom slutenvården. För mig är det det logiska alternativet, för nu får vi istället betala mer hos slutenvården, och för att inte nämna i människors lidande och död.

Hur är det nu då för mig nu? Jag har inga antidepressiva mediciner kvar, bara stämningsstabiliserande, för sömnen och emot ångesten. Jag har också fått ut ett tyngdtäcke som verkar som att det fungerar, för tidigt att säga än dock. Det blev min tur att få en utredning om terapin som jag stått i kö för passade, vilket vi efter några träffar kom fram till att den inte gjorde. Så terapin som jag väntat på i 10 månader matchade mig inte ens. Just nu mår jag ändå ganska så okej, men skulle jag bli sämre skulle jag aldrig vilja bli inlagd igen med tanke på det dåliga bemötandet jag fick sist jag var där. Över min döda kropp, bokstavligt talat.

Det finns så mycket annat som jag skulle kunna ta upp, saker som personal inom slutenvården sagt och gjort mot både mig och andra patienter men då skulle den här texten bli 20 sidor lång. Dessutom vill jag inte rikta allt för mycket kritik mot personalen för för det mesta gör de så gott de kan med det lilla de har.